Reviews

Reviews of I cracked my head on a rock (ARKOCD007):

Några tips:
The Pohjolas "I cracked my head on the rock" är vårens bästa svenska
popplatta.

Andreas Wengelin [Publicerad 2005-04-07]

Publicerad 2005-03-31]

The Pohjolas

Jag blir så glad när det är så här puttinuttigt. Inga bombastiska ambitioner att kräma ur sig arenaskramliga dråpslag finns gömda någonstans bland all popmusik. Äntligen ett svenskt band som fattat att ta tillvara på ett koppel finfina melodier, lattja lite med banjo, mandolin och blås. Sångaren Mattis smånätta röst fyller alla mina sinnen (tro ta mig tusan han doftar sommaräng när han sjunger), och de soliga dagarnas skiva är funnen. "A knitted model" stannar på popiga 2.50 och låter gamla goda Elephant 6-kollektivet. "Fuzz & pluck" är skivans bästa låt och skrämmande mysig (trodde aldrig jag skulle säga så om en låt med trombon!). Vissa sånger har spår av klezmer, andra är den finaste Georgiapopen och ytterligare några är inget annat än The Pohjolas. Mitt nya favoritband.

Andreas Wengelin

Upsala Nya Tidning

Publiceringsdatum: 050401 Avdelning: SKIVOR KULTUR & NÖJE Sida: B04

Lätt att tycka om

BETYG: FYRA KAJOR

The Pohjolas
I cracked my head on a rock
(Arko/Bonnier Amigo)
Att en låt kan börja med Här kommer Pippi Långstrump-trummor, snabbt utvecklas till El condor pasa bara för att bli något vekt poppigt med banjo och en fjuttig orgel kan bara vara ett tecken på styrka. Matti Pohjola från Den Flygande Bokrullen har på den andra soloskivan fått hjälp av sitt klezmerband och det låter alldeles fantastiskt. Man kan säkert irritera sig på hans anemiska sång, själv tycker jag att den är ytterligare en fin detalj i denna ovanligt instrumenterade pop som hela tiden hittar nya infallsvinklar. Det är svårt att inte tycka om musiken, jag ser heller ingen anledning till att försöka.
Mårten Markne

Eskilstuna-Kuriren

KULTUR | NÖJE | NYHETER

LÖRDAG 2 JULI 2005

Av Peter Bornemar

The Pohjolas - I Cracked My Head on a Rock (Arko Records)

Utsökt utlöpare från Den Flygande Bokrullen som inte liknar någonting annat, egentligen. En slags uppsluppen naivistisk folkpop, kanske, med en kvartett där Matti Pohjola (gitarr, banjo, elpiano, mandolin, kornett, elorgel och sång) är den förmodade idésprutan bakom det mesta som händer och sker.

Även på Årsbästalistan 2005:

Vilka som var 2005 års bästa skivor har jag ingen möjlighet att svara på, eftersom jag inte hunnit höra alla skivor jag borde ha hunnit lyssna på. Framåt vårkanten nästa år kanske jag vet bättre. Men det är ju så dags då.
Av de jag trots allt hunnit med att lyssna på är dock dessa några av mina favoriter. Någon inbördes ordning vågar jag mig inte alls på, vad jag föredrar beror på humöret och dagsformen.

Svenskt:
1. Torbjörn Zetterberg: Krissvit
2. Sofia Karlsson: Svarta ballader
3. Zanussi Five: Zanussi Five
4. Daniel Karlsson: Pan-pan
5. Chesty Morgan: Musik!
6. Patrik Boman Seven Piece Machine: Deep city blues
7. Nacka Forum: Leve Nacka Forum
8. Ludwig Berghe Trio: Weekend
9. The Panopticon Orchestra: The joyless street

10. The Pohjolas: I cracked my head on a rock
PETER BORNEMAR

metica.se
Pohjolas, the, Betyg 7
I Cracked my Head on a Rock
CD | Arko Records
2005-04-23 11:06

Det som fängslar mig mest med 'Det sjunde inseglet' (1957) är att Ingmar Bergman lyckats skapa något så ovedersägligt lustigt ur sin egen dödsångest. Den som inte ler uppskattande åt Antonius Blocks möte med Döden måste ju vara konstig i huvudet.

Det är knappast någon slump att Sveriges Television nyligen visat Bergmans pestskildring på nytt. 2005 har hittills varit liemannens år. Kents senaste storsäljare - vars omslag baserats på öppningsscenen i Bergmans film - heter 'Du och jag döden'. På Mångkulturellt centrum i Botkyrka kan man just nu se 'Än sen då? En utställning om döden'. Teater Giljotin i Stockholm spelar pjäsen 'The Total Fucking Death Experience'.

"Dödstematiken är uppenbar..."

The Pohjolas fyra medlemmar spelar oftare i klezmerbandet Den Flygande Bokrullen - klezmer, den judiska folkmusiken för begravningar (och bröllop) som fick ett uppsving i Västeuropa tack vare Emir Kusturicas succéfilm 'Svart katt, vit katt' (1998). Dödstematiken är uppenbar också på popskivan 'I Cracked my Head on a Rock', särskilt i 'Hi Death!', där diktjaget konverserar liemannen, precis som Antonius Block i 'Det sjunde inseglet'.

Men Matti Pohjolas musik har annars föga gemensamt med Kent och Ingmar Bergman. 'I Cracked my Head on a Rock' är en samling naivistiska popsånger präglade av munter lätthet. Här finns varken tungsinne eller mörker, bara intagande melodier framförda med instrument som kornett, mandolin, tenorbanjo och tuba. Det märks att kvartettens medlemmar har en helt annan bakgrund än många andra popmusiker. I The Pohjolas fall är det en stor fördel.

Låttips: 'Hi Death!', 'Forgotten Dream' (samt 'Zefki' och 'Ziganoff' med Den Flygande Bokrullen).
Författare: Andreas Hedberg

Recension Musiq.no http://www.musiq.no/anmeldelse.php?anmno=865

The Pohjolas - I Cracked My Head On A Rock Betyg 5/6

Populærmusikk fra Uppsala.

Av Stian Svehagen

"The Pohjolas, sier du? De har jeg da aldri hørt om". Det må jeg innrømme at jeg heller ikke hadde gjort, men dette er altså gruppa sin andre fullengder. Forrige gang var den et enkeltmannsforetak, nå har sanger og låtskriver Matti Pohjola fått med seg tre kumpaner som til daglig spiller i bandet Den Flygande Bokrullen.

"I Cracked My Head On A Rock" er ei plate det er litt vanskelig å plassere i den musikalske verden, men den er til gjengjeld lett å like. Musikken er fullstendig akustisk, bestående av instrumenter som gitarer, banjoer, kontrabass, tverrfløyter, klarinetter, piano og slagverk. Du får egentlig følelsen av at dette er et band som plutselig kunne begynt å synge på hvilket som helst gatehjørne, og det sier jeg i positiv forstand. Med disse akustiske instrumentene og bra produksjon føler du deg veldig nærme musikken og lyden er varm. Vokalen er croonende og kan minne om Morrissey, men ikke slik at det høres ut som det er påtatt. Tekstene er til tider morsomme og naive, man får likevel følelsen av at det kan ligge mer alvor bak fasaden. På denne måten minner The Pohjolas litt om The Beatles sine mer underfundige låter, som for eksempel George Harrissons "Pigies".

The Pohjolas har med ”I Cracked My Head On A Rock” laget en plate det er en fryd å sette på, lett slentrende poplåter med gode, fengende melodier. Mine nye svenske venner høres ut som noe du ikke har hørt før, men på samme tid er det noe kjent ved det hele, noe gammelt og godt. The Pohjolas har greid det mesterstykket å snekre sammen en plate du nesten ikke kan unngå å smile av.

Recension Sellfish.de

http://sellfish.de/_start.php?link=review/05-05.htm%238

THE POHJOLAS sind ein quartett aus uppsala, dessen alternative-pop von der besetzung her stilistisch eher an eine dixie-, folk- oder gar jazzband erinnert: mit (unter anderem) kontrabass, flöte, klarinette und banjo wird hier musiziert, was "i cracked my head on a rock" auf den ersten blick doch anders klingen lässt als die durchschnittliche pop-band von nebenan. doch hat man sich dann noch erst einmal an die witzige stimme von sänger matti pohjola - der sich, daher der titel des albums, tatsächlich den kopf an einem stein aufgestoßen hat und diese 15 lieder während des genesungsprozess' schrieb - gewöhnt, muss man den beinahe ausschließlich akustischen und auf den punkt gespielten songs durchaus einen recht eigenwilligen, dezent bis offensiv naiven charme attestieren. dabei haben wir es, genauer betrachtet, mit nichts anderem als zuckersüß-leichtem pop zu tun. das supergoldige digipak-coverartwork passt jedenfalls prima zu den simpel gestrickten kompositionen, die sich zu keiner sekunde in den vordergrund drängeln. daraus entstand ein kurzweiliges, lockeres album. allein: "i cracked my head on a rock" dürfte hierzulande gar nicht so leicht zu bekommen sein, da die POHJOLAS außerhalb schwedens noch praktisch nicht in erscheinung getreten sind. zumindest ist eine kontaktaufnahme über nebenstehende homepage problemlos möglich... (41:42) (--)
>> folk/jazz/pop [micha, mai 05]

Arviot

Alla alkuvuoden enemmän tai vähemmän ansioikkaita uutuusjulkaisuja, jotka eivät Rumban sivuille asti mahtuneet.

Takaisin sivun alkuun

THE POHJOLAS: I Cracked My Head on a Rock (Arko)

* * * *

The Pohjolas on akustishenkinen ihanuusyhtye.

Jos mies ei saa käyttää sanaa ”ihana”, niin sitten ei miehen kannata The Pohjolasin albumia edes yrittää arvostella. Ja jos They Might Be Giants on liian huonosti tunnettu vertailukohta, niin sitten pitänee tehdä rinnastus The Beatlesiin, vaikka kumpikaan ei ihan maailman tarkin vertailukohta olekaan.

Ruotsalaisen Matti Pohjolan johtaman, kevyttä ja ilmavaa folkpoppia suoltavan combon kaikki biisit on koostettu samoista niukoista elementeistä, joita tuottavat pääasiassa banjo, kontrabasso ja bongot. Sähköisiä soittimia ja oikeaa rumpusettiäkin käytetään, mutta kokonaisuutena äänikuva on hyvin kevyt ja akustinen. Itse asiassa sävelisiä elementtejä on niin niukalti, että tarkin vertailukohta The Pohjolasin biisille on toinen The Pohjolasin biisi. Ja vaikka ne kaikki kuulostavat periaatteessa aivan samanlaisilta, ei albumi siltikään toista itseään.

Biisit ovat kuin tikku-ukkoja, ja yritäpä piirtää kaksi täsmälleen samanlaista tikku-ukkoa. Nämä tikku-ukot ovat kaiken lisäksi viihdyttävän värikkäitä.

Markku Halme

RECENSION ERGO

The Pohjolas
I Cracked My Head On A Rock
(Arko Records/Bonnier Amigo)
Betyg 3/5

Jag minns att jag för ett par år sedan frågade vad som spelades i högtalarna på en skivaffär, vilket visade sig vara en låt från The Pohjolas första skiva. Dumt nog köpte jag den inte då, och ångrar mig ännu mer nu när jag hör deras andra skiva. The Pohjolas är popbandet med samma folk som normalt finns i Uppsala-klezmerorkestern Den Flygande Bokrullen, och visst hörs det att bandet inte står på en grund av slamrig indiepop utan snarare gör en poppig variant av lekfull folkmusik.
Låtarna pendlar mellan självklara poplåtar och släpiga, folkbetonade sånger som låter som hämtade ur ett Balkan-drama. Och det är väl kanske just den här vaga genretillhörigheten som gör att The Pohjolas kan få svårt att hitta hem någonstans. Inte tillräckligt renodlade för att få en indiepoppublik, men ändå för spralliga och lekfulla för att få full respekt i skalans andra ände. Det är känsligt det där.
Ibland funkar det ypperligt dock. Som i doo-wop-pastischen "Fuzz & Pluck", radiopoppiga "The Car Didn't Break Down" och inte minst sommardängan "Start Again", som påminner mycket om det fantastiska norska bandet The Tables.
Roger Gunnarsson

[ 050427]

Reviews of Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them (Arkocd006) :

Review at Samson&Rourke:

MATTI POHJOLA - DEN GODA VÄNNEN

SKRIBENT: MARKUS MAGNUSON
DATUM: 29-04-2003

THE POHJOLA'S - KEEP MY EYES BUT DON'T PIN AND MOUNT THEM (ARKO RECORDS/BONNIER AMIGO)

Efter ett antal års vilt festande med det ettriga klezmerbandet Den Flygande Bokrullen, bestämde sig Matti Pohjola för att spela in en soloskiva. Resultatet blev trettioåtta och en halv minut klockren pop, och jag har lyckligtvis blivit serverad just den skiva som kommer att hänga med mig hela sommaren. Det känns otroligt bra; jag trodde aldrig jag skulle hitta den.

För så fungerar jag, och säkerligen många andra; jag periodlyssnar på både band och skivor. Till exempel innebar sommaren 1995 bara en massa Millencolin, helt uteslutande. Och i slutet av förra året (eller kanske i början av detta) hade jag en svår period av Placebos första album. Varje gång en ny period stundar gör det mig lycklig. För så fungerar jag, och jag är sanslöst nöjd med det.

Som sagt, jag har i precis lagom tid förenats med min sommarkompanjon, albumet "Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them". Förresten - innan jag glömmer bort att skriva det - The Pohjola's är absolut inte ett band, det är en enmansorkester. Matti Pohjola spelade in hela skivan på egen hand i sitt hem, med en uppsjö instrument till sin hjälp. Det är trevligt. Hur som helst, det som utmärker att en skiva har potential att räcka en hel sommar, är att den innehåller låtar för varje givet tillfälle.

Till att börja med har vi ett par självklara partylåtar. Inledande "To Be With You" introducerar handklappen redan från första sekunden, och har en riktigt skrikvänlig refräng. Tredje spåret "Dodonka, Ranko, Little Banter" är en munter och otroligt charmig låt med en pipande synth och baktaktsgitarr på refrängen. Vidare finns ett gäng riktigt härliga ligga-i-gräset-med-en-termos-kaffe-och-bandspelare-låtar, som "Trapper", med världens bästa gitarrslinga. Eller den saftdoftande "Disco".
Melankoliska sitta-på-taket-och-skjuta-med-hagelgevär-låtar är också representerade, och här kommer vi dessutom till en av skivans i särklass bästa låtar, nämligen "Close To You" som ger ilningar längs ryggraden för att den är så vacker. En enkel plockad gitarr ackompanjerar halvklagande sångstämmor, samtidigt som ett par baryton-horn ligger och kvider i utkanten. Då och då instämmer det sjungande pianot i klagosången.

Såhär skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till, men jag låter bli. Låt mig bara återigen konstatera att här finns ledmotiv för det mesta som har med sommaren att göra. Vad mer kan man önska? "Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them" är en intim skiva, med spår av både Elliott Smith och David & The Citizens. Det härligt breda urvalet av musikinstrument (kornett, mandolin, mandola, banjo, horn och baglamas för att nämna "några") gör knappast saken sämre. Det finns låtar att dricka smultronte med, det finns låtar att spela fotboll med, det finns låtar att äta glass i parken med, och det finns låtar att åka på festival med. Vill du ha en kompis? Din polare av plast, i ett konvolut med en örnskulptur och en bil på omslaget, väntar ivrigt.

Review at Groove # 2 2003

Matti Pohjola är medlem i Den Flygande Bokrullen, en kvintett som koncentrerar sin repertoar till klezmermusik. En musikstil som härstammar från den judiska folkmusiken i gamla Östeuropa. Som the Pohjola's har Matti styrt sin riktning mot den svenska popen från förra decenniets början. Och han leker friskt med sina influenser. Det är en galen blandning av kornett, mandolin, mandola, tenorbanjo och barytonhorm med en inramning av "vanliga" instrument. Vilket gör att resultatet spänner över ett stort område. Solodebuten Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them är ett verk skapat med experimentlusta och är en enmansshow, till stora delar inspelad i Mattis eget hem. Den enda gången som mitt leende försvinner är i Hold My Head som är ett jobbigt och irriterande undantag där mixen blir för mycket. Dodonka, Ranko, Little Banter har kompet från Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini och blir i The Pohjola's version en komisk flört med originallåten. Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them kringgår alla benämningar och fack och sprutar ur sig en glädje som är svår att motstå.

Andreas Eriksson

Review at Panorama

Herlig fløyelspop

Betyg Fyra Plattor

Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them er en skive som med sine lyse poplåter er vel verdt å skaffe seg for sommeren. Her er det ikke noe dårlig stemning å spore, men tvert i mot førti minutter med gode vibber.

The Pohjola's består av trubaduren Matti Pohjola, som kommer fra vårt stolte naboland Sverige. Han har spilt inn store deler av dette albumet hjemme i sin egen stue. Dette for å få frem et så intimt og unikt lydbilde som mulig. Han synger og spiller alle instrumenter selv, og har ellers full kontroll på produksjonen. Keep My Eyes But Don't Pin And Mount Them er hans første utgivelse på egenhånd, og er faktisk det første albumet ved vokal som er sluppet på labelet Arko Records.

Sjangermessig ligger dette trygt plantet på popsiden. Det er ikke spesielt tungt, og det glir av gårde med jevn fart uten for store anstrengelser. Med andre ord er det ikke sjangeren som gjør dette spennende. Det interessante her er den nesten litt søte stemningen som gjennomgående blir presentert. For det er rett og slett en fryd å sette på dette. Av den grunn av at det lyder så ærlig.

Poenget med denne skiva har nok vært å lage en snill plate. Med det også en plate som er mulig å nyte uten å måtte trekke på seg analysebrillene for å tyne den for dypere liggende motiver. Dette er ren og skjær popglede, uten spor som trekker inntrykket noe nevneverdig ned.

Spesielt kan man trekke frem låta Dodonka, Ranko, Little Banter som en smekker visesang, som med et smekkert innslag av orgel som løfter innslaget mot den lyse pophimmel. Drivet er upåklagelig lett og humørfylt, noe som resulterer i en følelse av å sitte å småklimpre litt på luftpianoet.

Dette er videre en utpreget søndagsskive som er riktig å snurre når man trenger litt rolig, men likevel levende musikk for å bygge seg opp til en ny uke på lesesalen. Her finnes ingen skape kanter som frembringer ønsket om å skippe til neste spor i ren forargelse. Man venter tvert i mot på at nest låt skal fylle rommet med mer naive toner.

Kan også trekke frem Trapper som en ytterst svingene liten sak. Det er en av de låtene som gjør det moro å høre på popmusikk. Det er ikke tungt og vanskelig, men tvert i mot lett og lekent.

Poenget her er ikke å skape musikalsk revolusjon, men å kose seg i solveggen til glade toner. Og det klarer dette albumet på flott måte. Noe som gjør at denne kan anbefales på det varmeste til den glade platesamler.

Review at Upsala Nya Tidning 030221

POPMUSIK MED ÖSTKÄNSLA, Betyg tre kajor

The Pohjola’s: Keep my eyes but don’t pin and mount them (Arko/Bonnier Amigo)

Vanligen respektlös musiker i Den Flygande Bokrullen, nu är Matti Pohjola också multimusikant och enda medlem i The Pohjola’s. Enmansbandet spelar popmusik som låter som om den kommer österifrån: det finns likheter med finska Poverty Stinks och lettiska Brainstorm som viftade med benen i schlager-EM 2000.

Instrumentariet inbegriper kornett, mandolin, och bouzouki tillsammans med gitarrer och trummor, men låtarna är klockrena små popsånger med arrangemang som är långt ifrån överlastade. Skivan är inspelad i hemmet, det låter småbusigt och anspråkslöst.

Många av låtarna skulle fungera utmärkt på bara en akustisk gitarr men har också kryddats med det lilla extra: spontan stämsång, trummor som låter som trummor aldrig brukar låta i pop, enormt snygga blåsslingor. Det märks att musiken gjorts av en som har andra referenser än bara popmusik.

Matti Pohjola sjunger lite i näsan, som om han inte vill störa grannarna. Det är långt till Bokrullens hämningslösa utlevelse, men det finns ett undertryckt vansinne i några av låtarna.

Sätter han ihop ett riktigt band och spelar live kan det nog bli åka av.

Mårten Markne